Blogg, På Gång

Oväder

Ett oväder kom förbi idag. Det haglade, blixtrade och dundrade. En perfekt stund för att ta min meditation, tänkte jag.

Så jag satte mig ner med korslagda ben och en filt över mig. Jag tömde mig på andra tankar och lät mig själv vara närvarande med det självaste vädret. Gränsen mellan mig och åskan och den rivande vinden suddade ut. När det blixtrade på himlen blixtrade det även i mig. När haglet smattrade på marken smattrade det även inuti mig. Och dundret som kom efter att hela himlen lysts upp riste i hela min kropp.

Efteråt tänkte jag att väder är som känslor. Båda kommer och båda går. Ibland kan vi förutse skiftet, ibland blir vi överraskade. En skillnad finns dock – Vi har förstått att vi inte kan styra vädret och att vi helt enkelt måste förhålla oss till det. Vädret får komma och gå som det behöver. Men sällan gör vi det samma med känslor. Vi har en föreställning om att vi ska ha ett inre solsken varje dag för att känna oss hela. Att ett ständigt ljus behövs för att vi ska kunna känna att vi nått tillräckligt långt spirituellt. Men är det verkligen så? Är detta sant?

Jag tror att alla väder finns inom oss. Vi är både solsken, milda sommarregn, snö, åska och hagelskurar. Allt behövs för att vattna och ge vår själ liv. Utan hela spektrat är vi inte hela.

Kanske är det då dags att sluta försöka sätta stopp för vårt eget känslomässiga regn och vårt inre åskoväder. De rensar och balanserar oss. Och precis som världens väder behöver få komma och gå som det vill så behöver också våra känslor få göra det.

Att kunna stå i sitt eget oväder är att ha styrka och och att omfamna sin egen helhet. Har du styrkan att omfamna alla dina skiftningar?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *